Brother, my cup is empty

Vid midnatt går jag äntligen in i huset! Rösta på mig!!!!!!!!

Slippery people

Dagens middagstips: Sallad med tonfiskröra, för en (1) person.

Det är söndag. Du känner dig lite håglös efter helgens ölaktiviteter, du vill ha något lätt och fräscht men ändå med inslag av fett att äta. Du väljer att slänga ihop en sallad med tonfiskröra.

Börja med att ta fram den lilla, lilla burken som det bor tonfisk i. Tänk att det gått åt minst tre dolphiner för den lilla, lilla burken med tonfisk.

Jaha, nu får du dåligt samvete för det också, som om inte söndagsångesten är nog muttrar du och nynnar stilla på Sisters of Mercys Marian - Marian, there's a weight above me, and the pressure is all too strong.

Du börjar famla med konservöppnaren och förbannar det faktum att du föddes med tumjäveln på ett väldigt klantigt sätt mitt i handen. Efter några minuter börjar du förstå hur den ska brukas. Det är inte första gången du använder en konservöppnare, men du lyckas alltid förtränga tekniken mellan tillfällena.

Det börjar sippra olja ur burken. Det börjar bli kladdigt på ett mycket oerotiskt sätt, du gillar inte kladd. Det är nu mycket svårt att hålla i burken.

Du känner dig lika maktlös som en grävande reporter som lyckats fånga Carl Bildt på film när han begår hor, nackar lokalbefolkningen i Sudan för lite olja samtidigt som han äter kattungar till frukost. Det spelar ingen roll, Carl Bildt har ändå inte gjort något fel, Carl kommer undan.

Eftersom burkfan är halare än Carl Bildt ger du upp och värmer på tacofärsen från ditt privata fredagsmys istället. Nu är det inte långt till kärnfamiljen tänker du. På väggen tickar klockan taktlöst. Living the dream.

Kram.

She was always chewing gum

För varje dag som går, ytterligare kommer en besvikelse.

Vafalls, tänker ni, vad har vi gjort?

Jo.

Ni har tuggat med öppen mun igen, med tuggummit.

Jag såg er allt. Kom vi inte överens om att ni skulle sluta med det? Ge fan i det liksom!?

Ni tuggar tuggummi med öppen mun och gestaltar er som mindre vetande. Det är onödigt. Jag säger som Cramp-Jocke:

”Samma regelverk som vid runkande bör gälla för tuggummituggande. Diskret och i enrum med efterföljande känsla av skam.”

Fy fan för er. Nu måste jag sova.

Mycket att göra, litet att tjäna. Händerna på täcket och tulo mellan knäna. Natti.

Burning of the midnight lamp

Lavalampa.

Caligula: Act 1, scene 4: Intermezzo I

Klockan är i detta nu 04.29. Runt 02.15 tyckte tydligen min kropp eller den lilla hjärnan som jag är utrustad med att det fick vara nog med sömn. Så jag låg och dumglodde ett tag, läste en stund, dumglodde lite till i jakten på värdefull sömn.

Och för en halvtimme sedan gav jag upp och dricker nu kaffe som smakar huggorm för att vakna på riktigt.

Det första jag tänkte på när jag vaknade var ett dokument på 31 sidor skickat från en doktor igår. Inte en riktig sådan som har stetoskop och periskop och vit rock och vet vad Victor Charlie Charlie betyder, utan en sådan där universitetsdoktor.

Jag vet inte riktigt vad det innebär att vara doktor på universitet, men jag antar att man måste skriva en avhandling eller två, bara ha lappade manchesterkavajer i garderoben och bränna på minst en student per termin.

Det är ett jävla hittepå det där med titlar i universitetsvärlden egentligen, ungefär som inom det militära. Det är adjunkter, lektorer, fanjunkare, meniga, professorer, doktorander och ungefär allt annat dumt man kan tänka sig.

Nu kanske ni börjar citera Dylan – and don't criticize what you can't understand – och det kan väl med all rätt göras. Men, om jag bara får kritisera sånt jag förstår så finns det liksom fan inte mycket kvar att kritisera.

Men angående dokumentet, det gjorde mig på dåligt humör. Det var schema, kursbeskrivning och lite annat skit, brukar vanligtvis ligga på 6-7 ark. Nu var det alltså 31, och det där stör mig.

”Hej Dr.Caligula,

Du verkar ha många viktiga saker att säga. Och det är ju bra förstås, jag har dock några synpunkter.

Vi kan väl börja med dispositionen. En tanke kan vara att inleda med någon slags innehållsförteckning med sidhänvisningar, det skulle underlätta. Eller så skulle du kunna göra separata dokument av innehållet, ett eget för läshänvisningar, ett för seminarieuppgifter och så vidare. Det blir enklare att navigera bland allt det viktiga då.

Jag har lite svårt att förstå varför föreläsningarna är obligatoriska. Hur ska det skötas rent praktiskt? Alltså, hur ska närvaron kontrolleras och vilket efterspel finns att vänta om man inte har möjlighet att gå runt och vara obligatorisk hela tiden? Det är ju ändå drygt 100 studenter. Men jaja, ni har väl säkert tänkt på det där.

Att seminarierna är obligatoriska kan jag förstå, de där jävla doktoranderna ska ju ha något att göra också. För övrigt är seminarier ett dumt påhitt. Det är alltid någon fetlagd jeppe som ska hålla låda och mästra folk och för oss andra som solen inte cirkulerar omkring är det hela mest ett orosmoment.

Att kritisera språk försöker jag oftast akta mig för. Det är när man pysslar med sånt som man själv drar till med något uppenbart fel. Förmodligen har jag skrivit flera saker i denna text som går att anmärka på, missat ett ord eller annat. Till exempel blandar jag sånt och sådant samt nåt och något. Det kan du sätta dit mig för.

Men ändå, det här med att skriva skall istället för ska. Det låter visserligen formellt och akademiskt och jävligt kansliaktigt och det är ju bra för en doktor. Själv tycker jag bara att det blir påklistrat skitnödigt. Låt det stanna vid hundskall.

För övrigt tror jag inte att jag tycker om dig.

Hej då!”

Nu har tredje koppen lut druckits. Snart kommer mina fåglar och kvittrar. Ha en tjusig dag.

As he creates so we destroys

Jag är en slagen hjälte idag. Det var ingen skivmässa igår, jag hade tagit fel på datumet. Jag ber om ursäkt för det.

Istället blev det en vinpromenad i solen på Gärdet och Djurgården. Med en hund och en man. Mycket trevligt, däremot sitter sviterna kvar i kroppen. Jag har dessutom stukat eller vrickat ena knävecket tror jag.

Ikväll ska jag på konsert med Nile. Det kommer bli roligt för mig. Och Nile tycker säkert att det är kul att jag kommer dit, jag brukar ha den effekten på folk.

- Next song is for Wayne Nilsson, the coolest guy on earth! Yeeeaaah.

Så kommer det nog att låta. Och alla i lokalen kommer jubla och bära mig i kungastol och bjuda på öl och visa lättklädda bilder på sina flickvänner.

Kommer bli en aning genant förstås, jag är ingen vän av uppmärksamhet. Men det blir nog bra. Nu ska jag försöka se alkoholen som en kamrat igen.

Hej och då och kram.

Sweet honey pie

Nedan syns ett bokomslag. Den boken har jag recenserat här. Klicka där nu, det vågar du, visa på att du är djärv och morsk, ingen liten lort.

Idag ska jag på skivmässa i Solna med Kniv-Jocke. Jag hoppas att vi tar en öl efter inhandlade kap, för jag börjar bli nykter och bakfull nu. Hej då. Kjamizar.

October in the railroad earth

Jag har skrivit en dikt idag. Att skriva en dikt kräver väldigt av mig som person, efteråt är jag helt slut eftersom jag ger så mycket av mig själv. När folk ber mig att beskriva mina dikter hänvisar jag bara till att jag är 2010-talets svar på Tranströmer, Boye och Dagerman. Så är det.

Solen skiner
vinden viner
inte ens Tomten orkar
göra sura miner.

från taket kommer vatten i droppar
i centrum käkar tonåringar roppar
nu är det snart vår
ungdomen läker sina sår

det börjar bli poesi
utan frenesi
bäst att jag går till mitt kök
där väntar böcker och stök

men först ska jag koka kaffe
en billigare
och sundare variant av affe.

Inte ett öga torrt förstås. Nu ska jag diska en ugnsform, det gjorde alltid Tranströmer, Boye och Dagerman när de diktat ihop något stort. Hej då.

The return of darkness and evil

Jag har tidigare presenterat en teori om varför ljud blir starkare på vintern. Det beror ju på att vid minusgrader så fryser luftens partiklar och ljudet kan därför passera utan motstånd.

Jag har inte tagit patent på det här, inte skickat in några vetenskapliga artiklar eller annat, ära och berömmelse är för de andra. Tomma tunnor skramlar mest.

Nu har jag forskat fram roten till allt det onda. Enligt Bush bestod ondskans axelmakter av Iran, Irak och Nordkorea på den internationella arenan.

På nationell nivå vill jag hävda att ondskans axelmakter består av Melodifestivalen och TV4 (nu borde jag väl rimligtvis hävda att det i så fall är SVT, eftersom de sänder Melodifestivalen, men nu är forskningen orimlig).

Innan 2002 hölls bara Melodifestivalen en gång per år, det var final och sedan fick en bra artist representera Sverige i Europa. Nu är det fyra deltävlingar, samt en andra chansen-omgång, innan det är final.

Vad är då orsaken till att hela vårt land lamslås av idioti och ondska? Hur kunde det bli så här?

Jo, de som ska beskyllas för detta är naturligtvis ishockeyföreningarna. Det är deras arenabyggen som möjliggjort att denna farsot kan skickas från norr till syd under några månader. Enligt mina beräkningar är det HV71 som bär mest skuld med invigningen av Kinnarps Arena år 2000.

Det här triggade igång andra föreningar som Färjestads BK, Timrå IK och Luleå HF att följa efter och bygga egna arenor i början av 2000-talet. Arenor som inte bara kunde inhysa lite flåsig hockey utan även andra arrangemang, som Melodifestivalen.

Kommunerna sköt till pengar för att få synas på tv. Och sedan spred sig det där byggandet över landet snabbare än homoerotik i en chilensk gruva.

Min lösning på detta samhällsproblem är att riva alla så kallade arenor. Ishockey ska spelas på uterinkar med plats för max 250 åskådare. Ett annat alternativ är en ishall. Det är inte meningen att man ska kunna sitta i t-shirt och dricka mellanöl och äta en trerätters och samtidigt titta på ishockey.

Man ska ha mössa på sig i en nollgradig ishall med asbest i väggarna och dålig luft så att det river i lungorna. Läsk, kaffe och korv med bröd är det enda som behövs i periodpausen. Lottköpet står för underhållningen och ingen stor tv i mitten.

Riv arenorna, att Michael Bolton vägrar komma till Borås i fortsättningen får vi leva med.

Angående TV4 är det en aning knivigare. Här är ondskan mer komplex. Varför är ni så jävla, jävla dåliga? Varför klarar ni inte av någonting? Det är sådant som man vill ha svar på.

Jag har ingen lösning på problemet utan kan bara konstatera att Öppna kanalen har vettigare folk i rutan. TV3:s nyheter på två minuter då det begav sig innehöll mer och bättre information. Kanal 5:s inköpta dokumentärer om nån fet kille i Brighton med fyra armar som gillar tv-spel och att dricka läsk innehåller mer substans än alla av Fyrans produktioner.

Angående ishockey igen. Peter Forsberg gör comeback i NHL. Hinner spela två matcher. Visserligen blir det förlust, men Peter är tillbaka på banan igen. Allt känns bra, Peter är glad, han skrinnar, han fintar, han smäller på, han kanske gör en kissbomb i duschen efteråt.

Sedan kommer beskedet om att TV4 tar över sändningarna av ishockey-VM. Vad gör Peter? Jo, han kallar till presskonferens och meddelar med rinnande tårar att han lägger av. Han kände inte att att det fanns någon framtid ens i NHL när TV4 skulle börja blanda sig i VM. Fy fan.

Valentine

A horse with no name

Jag lyssnade på gudstjänsten på P1 förut i hopp om att bli en aning bättre som människa. Det slutade med att jag fick stänga av eftersom det var alldeles för mycket flöjtspelande. Alla flöjtljud får mig att tänka på små irriterande hovnarrar med bjällror överallt som transporterar sig själva med hjälp av hoppsasteg. Samtidigt som de blåser i sin jävla flöjt.

Gudstjänsten fick mig således att känna mig sämre som människa eftersom jag uppenbarligen är mycket intolerant mot flöjtande hovnarrar. Jag måste tänka om i den här frågan, narrarna lever säkert under ständig press med krav på sig att leverera och underhålla hela tiden. Och så ringer väl Brinkenstjärna stup i kvarten och kommer med dåliga erbjudanden. Stackars satar.

Nåväl.

Jag tentapluggar. Att jag pluggar innebär att jag tänker mycket. Tyvärr på fel saker. Idag tänker jag mycket på vad mina barn ska heta. Det oroar mig lite att jag inte har något klockrent namn. Att jag ska få barn är väldigt inaktuellt, men jag tycker nog att man kan få kosta på sig att oroas ändå.

När jag blir stor ska jag skriva en självhjälpsbok som heter ”Med oron som drivkraft”. Och så ska jag bli livstilscoach och dra floskler för vilsna människor i stil med ”du måste lyssna på din inre röst” och annat för 500 kr i timpenning.

Just nu säger min inre röst att kottarna ska heta Tårta och Stingray. Det som är bra med namnen är att de är relativt neutrala könsmässigt. Man behöver därför inte bestämma innan om man ska ha något sockersött och rosa som är beredd att kuva sig resten av livet eller om man ska ha något blått och en kalasjnikov med sig i presesnt på BB.

Namnet Tårta har en mycket positiv innebörd. Man tänker på födelsedagar och konfetti och roliga paket och saft och fiskdamm och korv med bröd. Och tuggummi i håret kanske. Men man blir glad. Tyvärr är inte tårta överdrivet gott. Samtidigt har tårta en annan klang i vissa kretsar, ”bjöd hon på tårta?” kan man säga och anspela på något sexuellt, det vill säga knullning. Men Tårta är ändå bra tycker jag.

För att lyckas i arbetslivet måste man också lära sig att kunna äta åtminstone en symbolisk bit smörgåstårta med industriskalade räkor som inte är större än maggots. Det gör man minst tre dagar i veckan i yrkeskarriären. Om bokslutet är bra eller om Maggans syrra har fyllt år till exempel. En förberedelse inför vuxenvärlden alltså.

Namnet Stingray har en mycket cool klang. Coolt namn på ett coolt barn, om det passar får man avgöra när storken kommit (eftersom det andra sättet verkar innefatta blod och annat läskigt håller jag mig krampaktigt fast i storkteorin).

Stingray är utrikiska för stingrocka. Många är arga på stingrockorna eftersom han den där krokodiljägaren dog av sådan. Visst, det är trist att folk stryker med. MEN, den där rockan blev väl trött på att bli brottad med och få MATE skriket i örat hela jävla tiden. Jag har full förståelse för att rockan reagerade.

Det finns dock en risk med att mitt barn blir cool på fel sätt med namnet Stingray. Kanske kommer hon eller han att gå runt med jeansväst och solglasögon och ha ishockeyfrisyr och göra sådana där pistoltecken med fingrarna, alltså tummen upp och pekfingret rakt ut, när något är bra. Hon eller han kommer därmed tro att livet är Degrassi High.

Uppfostran till rätt coolhetsnivå är A och O gällande Stingray.

Jaja, nu måste jag plugga. Eller vila. Man måste faktiskt få vila lite ibland. Hej då och kram.

Fifteen feet of pure white snow

Idag har det snöat, det kan jag konstatera genom att titta ut från mitt kyffe. Därför lyssnar vi på den här låten.

Den återfinns på skivan No more shall we part som kom 2001, lite av ett mästerverk. Jag minns att jag skolkade för att cykla iväg att köpa den några dagar tidigare än vad skivbolaget ville.

Jag jobbade på krog på den tiden och brukade på ett mycket slugt sätt bjuda den lokala skivbutiksarbetaren på öl, i gengäld fick jag köpa skivor innan det officiella releasedatumet, och så skickade han alltid med några singlar under bordet. Ha, vilket knytnävslag i ansiktet på systemet va?

Byteshandel är som bäst när man byter bort sånt man själv inte äger.

Den skarpögda noterade Jarvis Cocker i videon. Och eftersom Pulp kommer till Göteborg i augusti bjuder jag på en låtlista.

Nu ska jag skala ett kilogram små rosa hermafroditer i köket, ty det ska ätas räkberg. Till det serverar jag mig själv stenbitsrompenetrerad kräm fräsch med ett inslag av knoblauch*. Advokado, rödlök, tomat och ägghalvor kommer också att återfinnas på tallriken. Idag väljer jag att skölja ner det hela med ett friskt och porlande källvatten direkt från kökskranen, med en lätt ton av rost och fläder.

God helg, kamrater och patrask!

*Knoblauch betyder vitlök på tyska. Jag skrev bara så för att verka märkvärdig, det är så man gör i matbranschen.

Let me clear my throat pt. IV

Jag hade räknat med en ungersk läkare. Att hen skulle vara trevlig och tillmötesgående. Och så där. Vi skulle småprata lite och sen skulle hen plocka upp snusfan ur halsen på mig.

Ungefär som i När lammen tystnar, när det dras en fjärilspuppa ur nåt lik där (i Norrland, allt norr om Gimo alltså, betyder puppa för övrigt framstjärt, det är lite äckligt).

Sedan skulle hen och jag gå till nån ungersk krog och dela tre buteljer tokajervin och kanske lite salami och paprika. Umgås sådär som läkare och patient gör. Prata om Ungerns utveckling efter Jobbiks framgångar och så. Kanske prata lite fitta. Kanske prata lite fopoll. Kanske prata lite strunt.

Det började dock med att jag fick besked om en timmes väntetid. - Du kan sitta här, eller gå ut en stund, sa surkärringen bakom disken. Jag valde att gå ut i snöstormen ett tag, hellre det än att sitta i Dödens väntrum och glo på när själar far opp eller ner, beroende på livsgärningar.

Gick ut. Vandrade till en skivbutik, bläddrade lite håglöst, gladdes lite åt en EP som var satt till överpris som jag själv äger, det är lite så vi hjältar känner att vi fortfarande är med på banan – när skivor vi har säljs dyrt.

Kom tillbaks efter en halvtimme och satte mig i väntrummet och glodde på ett akvarium. Tråkiga firrar, åkte bara omkring och körde lite håglöst ryggsim. Inga akrobatiska konster. Ingenting.

Väntade ytterligare 50 minuter innan mitt namn ropades upp. Nu jävlar, tänkte jag, äntligen kommer jag bli frisk.

Det var en kvinnlig sjuksköterska som hämtade mig, samma kön som alla i receptionen. Hon ledde in mig till ett litet rum. - Sitt här och vänta tills doktorn kommer.

Jag satte mig på en pall och glodde. Och blev sur, jävligt sur. Vadå vänta på doktorn? Jag har ju för fan redan väntat på fanskapet i nästan två timmar!

Men sa nåt, nej det gjorde jag inte, satt mest och snurrade (snurrpallar är ganska roliga) och drog upp benen så att de kunde dingla.

Det är en jävla rockstjärneattityd på de där doktorerna.

Låter folk vänta extra länge och skickar in nån sjuksköterska som roadie som ska ordna allt så att Big Kahuna känner sig bekväm och bara kan gå in på scenen och riva av ett trött gitarrsolo och inkassera pengarna.

Och sedan klämma ordentligt på sjuksköterskans stjärt i fikarummet och samtidigt bita i en färsk vetekrans. Jävla könsmaktsförhållanden. Män är svin.

Men i alla fall.

Han kom in, stadig kropp, skära kinder och med rödlätt hår. Presenterade sig med namn men utan ögonkontakt och handslag. Kalla mig konservativ, men är inte det kutym att hälsa ordentligt? Lite öga mot öga och hand som möter hand och samtidigt som det mumlas namn?

Daktari, swahili för doktor, började med att dumförklara mig. Det fanns ingen möjlighet att en portionssnus skulle kunna fastna i halsen - ”då hade du haft väldigt ont och inte kunnat sitta still”.

Jaha. Nähä. Som om jag skulle försökt äta en hel häst och hävdat att den satt sig i halsen.

Men jag förklarade för dumfan att både Vårdguiden och Ormgiftscentralen gett mig rådet att uppsöka läkare.

Och att jag minsann inte uppsöker en läkarjävel om det verkligen inte behövs, jag åker inte till akuten med huvudvärk eller en finne.

Dessutom har jag som vanlig lekman, som inte åkt till Polen för att utbilda mig till läkare, inte någon större uppfattning om halsens omkrets på insidan, den kan ha en golf- eller basketbolls radie för fan. Hur ska jag kunna veta om en snus är stor eller inte i sammanhanget?

Kondomer och tamponger och segel kan försvinna i en framstjärt, en snus borde kunna försvinna i en hals. Inte konstigare än så.

Men han skulle titta i alla fall. Storsint av rödhårsfan.

Säg AAAAAA, sa han. aaaaa, sa jag. Hade tappat modet. Ville inte ta ton för att hjälpa till.

Nu ska jag sticka upp den här i näsan på dig, sa daktari och vecklade ut en brandslang. Men kuken i helvetets fitta, tänkte jag och mumlade okej.

Det var obehagligt och det gjorde ont. Daktari njöt. Säg IIIII. iiii. Svälj. Jag svalde snabbt. Sen drog har ut slangjäveln så fort att det kändes som att legobiten till hjärna följde med.

Det finns inget där, det ser bra ut, sa daktari.

Jaha, sa jag, det är ju bra.

Det blev tyst. Jag visste inte om jag skulle resa på mig eller inte, men daktari bara glodde. Så jag reste på mig med röda kinder. Sa hej då. Daktari var fortfarande tyst, innan han serverade en moralkaka – Kanske dags att byta snusvanor nu va!?

Jag vände mig om och signalerade ett stort jävla Fuck you-finger med den krumma ryggraden.

Näsvåldtagen och med svett längs sidorna gick jag ut och funderade på vad de där 350 kronorna som jag betalat egentligen gett mig. Inte så mycket, jag hade ju fortfarande ont i halsfan, med känslan av en snus fastsatt där. Men inte mer. Förutom en dos skam.

Ja, jag har av misstag gjort likadant som den där semiitalinske fotbollspoeten som gillar The Mission. Jag inbillade mig något och trodde på det.

Nu glömmer vi det här och går vidare.

Let me clear my throat pt.III

På agendan inom medierna just nu:

1, Situationen i Egyptien (ja, det uttalas så)
2, Wayne Nilssons hals
3, Den där jävla Assange, man kan bli bra trött på fanskapet utan att behöva prata om det
4, Oklart ... förmodligen Melodifestivalen.

Halsläget kan summeras med att Vårdguiden kontaktades under kvällen. Margareta eller Anne-Britt eller Rose-Marie eller vad nu sköterskan hette inledde en aning trevande, verkade skeptisk, körde med tysta stunder för att få mig att prata (gammal snut- eller journalisträv det där vet ni).

Min förfrågan var klar och koncis – kommer eländet att lösa upp sig eller måsta jag göra något utöver att spy och vänta och dricka och äta saker.

Du bör uppsöka ett sjukhus, sa Margareta eller Anne-Britt eller Rose-Marie eller vad nu sköterskan hette, men hävdade att jag borde ringa Giftinformationscentralen också.

Så jag ringde dit. Fick en maskinell kvinna i örat som bad mig trycka på 1 om det var akut eller återkomma på kontorstid om det var en allmän fråga. Jag blev osäker på om det var akut eller en allmän fråga, så ja lade på.

Det är ju så när man är nykter, vill inte vara till besvär i onödan. Ligger man med en granat i huvudet och båda benen avkapade samtidigt som nåt ungdomsgäng urinerar på en och skriker MEN SPARKA DEN JÄVELN DÅ! till varandra och man lyckats komma åt en snabbvalsknapp på mobilen och har SOS Alarm direkt i örat, ja då ursäktar man sig lite och ber om att få ringa opp dagen efter om det inte blir bättre.

Men nu drack jag en halv öl och blev givetvis styv i korken, självklart var det akut med snusfan i halsen så jag ringde Giftinformationscentralen. På den där centralen som kanske har en orange symbol som logga förklarade man att snus inte var giftigt. Man kunde bli lite illamående bara.

Det hade jag också räknat ut med arslet innan. Men han tyckte också att jag skulle uppsöka en läkare.

Sen bad jag om ursäkt för att jag tagit hans tid, trots att jag var kaxig efter den där halva ölen.

Så imorgon ringer jag till ett sjukhus. Jag hatar sjukhus. Räcker med att gå in på ett apotek för att få yrsel. Men ja, va fan, det tar vi imorgon, låt oss mata fåglarna nu.

Let me clear my throat pt.II

Okej, en uppdatering om läget. Jag svalde alltså en snus. Snusen ville inte komma varken upp eller ner och sitter således fast i halsen och vänslas med ett par tre flimmerhår eller nåt.

Jag lever fortfarande, men jag känner av den lille jäveln så fort jag sväljer.

Upptäckte att jag fått missfärgningar runt ögonen, utan att ha pratat med Dr. Zaius så antar jag att det beror på blodkärl som brast i samband med nattens kräkförsök. Det ser lite ut som jag varit i slagsmål, inte med Mike Tyson kanske. Men ändå.

På hemvägen uppfann jag en sak. Människor i nöd uppfinner saker. Edison till exempel var säkert i nöd eftersom han kanske var rädd att glömma att blåsa ut alla stearinljus runt jul. Då uppfann han helt sonika glödlampan.

Men han fortsatte förmodligen att vara i nöd eftersom hans kärring antagligen höll på att tjata sönder huvudet på honom om att det inte längre var julmysigt med glödlampan. Då uppfann Edison, jävla driftig man det där, fonografen. Då slapp han lyssna på kärringens gnat och kunde luta sig tillbaka med några sköna vax och en liten nubbe i glödlampans sken.

Men i alla fall. Jag har uppfunnit ett nät som man fäster i gomseglet och runt tungan så att små förrädiska snusar inte smiter förbi bara för att man råkat hamna i Johnny Blunds nattvåld. Jag är så himla fiffig. Mer än så avslöjar jag inte.

Godnatt.

Let me clear my throat

Hej Bullen,

Inatt, runt klockan 00.30, höll jag precis på att somna in på ett mycket ljuvt sätt när jag istället vakande till med ett ryck. Anledningen till det var inte spöktimmen utan att jag lyckats svälja snusjäveln.

Påsen med snus verkar ha fastnat i halsen, ungefär där halsen blir till en graciös kropp. Den kväver mig inte än så länge, men det känns ändå dumt att den är där den är. Även en enkel lekman som jag kan dra slutsatsen att snusjäveln inte ska bo i halsen.

Eftersom den sitter där kommer den nog inte komma ut genom bakstjärten och jag har försökt att stoppa fingrarna i halsen, men det enda som vill ut är lite saliv blandat med blod.

Nå, vad göra? Kommer snusjäveln eller halsen att lösas upp först? Det här känns en aning misslyckat måste jag säga, varken Rambo eller Indiana Jones lär ha lagt sina snusjävlar i halsen.

Nu ska jag försöka intala mig att det inte finns något dåligt väder utan bara bla bla bla hurtigt tjafs. Jävla vind.

Tacksam för svar

/Killen som inte vill att det ska bli en brevfilm eftersom skådespeleriet ändå är mediokert.

Ps – När man försökt kräkas i en kvart, det är den ansiktsbilden man bör använda i en kontaktannons. Då lägger man liksom korten på borden direkt utan jidder – om du tar mig är det här så jävligt det kan bli. Ärlighet vara längst.

Ugly sunday

Söndag, ångestens mörka sköte. Det spelar ingen roll om man supit skallen i bitar och ringt sin chef och berättat att hen är en jävla druva eller om man hittat lösningen till världssvälten med en tekopp i handen och par sköna loafers med fransar på fötterna. Ångesten kommer likt förbannat ändå.

För att bättra på det hela tycker jag att vi på ett mycket osensuellt sätt klär av oss nakna och lägger oss på hallgolvet i fosterställning. Där känner vi det kyliga draget från brevinkastet samtidigt som gruset tränger in i varenda jävla por. För bästa effekt lägger vi en legobit eller motsvarande under höftbenet. Skakar lite.

Och samtidigt lyssnar vi på Frankie Teardrop med Suicide på hög volym. Avslutar gör vi med Afterhours av Sisters of Mercy.

Så, nu har vi tagit söndagsångesten till en högre nivå.

We live as we dream, alone

I have a dream, sa Martin Luther King (och apropå King så kommer dagens quiz: Vad är Rodney King känd för? Google is not your friend).

Men Martin hade en dröm han, det har inte jag direkt. Förutom att jag vill bo i en stuga vid havet. Och så vill jag bo i Tyskland också. Det bästa vore om man kunde flytta en del av Tyskland till västkusten. Mitt mål är att göra Orust eller Lysekil tyskt.

Och så vill jag ha en hund också som jag kan leka med i min stuga i mitt västkustska Lilltyskland. En berner sennen ska det vara. Den ska heta Monica oavsett kön, i det nya landet är vi inte så noga med heteronormativt skräp. Monica och jag ska gå runt och vara två riktigt självgoda småpåvar.

Naaaaaaaaaaaaaaaaaaw.

Och så önskar jag att jag aldrig blir för gammal eller konstlat mogen för att uppskatta ett skönt bögskämt.

Men det är ungefär de drömmar jag har. Känns en aning påvert. Men har man inga storslagna drömmar så får man skaffa sig en hobby. Jag har inte haft någon direkt hobby. Köpa skivor och dricka buteljerad öl och lära sig tyska genom vuxenvåfflor räknas inte.

Det är inte som att bestiga berg eller fridyka eller prata om viktiga saker på syjuntan. Det är aktiviteter som är värda att slå sig på bröstet för det.

I have a dream, sa Martin Luther King.

I have a hobby, sa Wayne Nilsson.

Och det är numera att titta på fåglar. Jag skådar, så att säga. Det må vara på en väldigt amatörmässig nivå, men någonstans måste jag ju börja. Jag är nykter nog att inse att jag inte kan presentera mig som ornitolog än. Men nästa vecka kanske.

Mitt fågelskådarintresse grundar sig mycket i mina fåglar på uteplatsen som jag matar med talgbollar. De kvittrar så fint på morgonen när jag äter frukost.

Jag har i min enfald trott att det mest varit gråsparvar, men nu har kvinnan som utger sig för att vara min mor börjat hävda att det lika gärna kan vara pilfinkar.

Hon kan så mycket hon, kvinnan som utger sig för att vara min mor. Tyvärr är det inte så mycket som gått i arv. Men jag är världens bästa barn ändå. Visserligen är det självutnämnt, men jag tror faktiskt att majoriteten av landets föräldrar skulle vilja byta sina barn mot mig. Fast sådan där bortbytingsverksamhet sysslar vi inte med.

Men i alla fall.

Kemimannen tipsade mig om en fågelbok och den har jag nu lagt ett bud på. Kemi i namnet syftar på det där skolämnet där saker började fräta och explodera utan förvarning och inte den finska staden. Men Kemimannen uppskattar The Cramps och Nick Cave, därför uppskattar jag Kemimannen. Jag är lika selektiv som ett barn som väljer kompisar efter vem som har finast mössa.

Jag är lite osäker på vett och etikett i ornitologlivet och hur det funkar i största allmänhet.

- Ses det som en skymf om man inte liftar till Hornborgasjön och trängs varje år?
- Finns det något som liknar en bandyportfölj? Alltså att man har med sig något stärkande när man sitter på en stubbe och väntar på den gulhövdade tjädern?
- Är tjejornitologerna snygga?
- Kommunicerar man med minicall om något spektakulärt skymtats längs med E4:n?
- Är det många som har uggla som favoritfågel?
- Skådar man i grupp?

Jag har tidigare uttalat mig nedlåtande om ornitologer. Det var fel av mig inser jag nu. Det berodde på okunskap, vilket inte är en ursäkt men en förklaring.

Nu måste jag vila mig inför öldrickandet med halva jävla Pravda. Hej då.

Stagger Lee

Bartendern/pizzamannen ba: Nej, du hinner inte.
Jag ba: Vadå hinner inte?
Bartendern/pizzamannen ba: Vi stänger om sju minuter.
Jag ba: Jaha, dåså. Du, den här ölen är slut innan du hunnit blinka.

Och ölen försvann innan snuskgubbarna hunnit besudla sina barlärkor. Och jag kände mig nästan lika cool som Stagger Lee. Mr. Stagger Lee.

"So he walked through the rain and he walked through the mud

Till he came to a place called The Bucket Of Blood

Stagger Lee

He said "Mr Motherfucker, you know who I am"

The barkeeper said, "No, and I don't give a good goddamn"

To Stagger Lee

He said, "Well bartender, it's plain to see

I'm that bad motherfucker called Stagger Lee"

Mr. Stagger Lee"

Every day is exactly the same

Jag köpte en kalender idag. Den kostade 79 kr. Min gamla kalender har jag lagt på nåt hemligt ställe eller tappat i rännstenen där dårar stirrar på stjärnor kanske. Den ligger inte i min väska i alla fall.

I min nya kalender ska jag skriva viktiga saker. Och sånt. Min nya kalender är ganska ful och tråkig och just nu tom. Men man kan ju tänka att den bara återger en vardag som återspeglar sig själv. Halleluja.

Och tanken med att berätta om kalenderköpet var naturligtvis att påvisa hur folk missbrukar sina kalendrar genom att plita ner allt bara för att verka viktiga.

Men nu tappade jag allt. Poängen försvann helt och hållet. Jag skyller på en tjock bok som blänger på mig.

Men imorgon kommer jag att vakna, efter det kommer jag att skita, sen duscha och äta frukost. Det borde jag skriva i min kalender. Men som sagt, jag återkommer.

Istället kör vi återigen en kär gammal dikt från lekparken 1989.

”Kuken och fittan spela boll. Kuken vann med elva mot noll”.

Att kuken vann gör mig fortfarande glad. Kuken rules.

Nu måste jag installera saker. Hej då.